Våren 2012

Apatiska för nybörjare inleder sin turné över Sverige med Riksteatern och samtidigt turnerar Invasion! vidare i Frankrike i regi av Michel Didym. I Bryssel får den (efter vissa agentiska bråk) dubbel visning, dels på Varia i Didyms version, dels i en egen uppsättning på Theatre de Poche i regi av Olivier Coyette. Den har även premiär på stadsteatern i Kassel och allt detta är ju precis hur roligt som helst och Khemiri firar det genom att googla björnbilder och bestiga srilankesiska berg.

SCHAUBÜHNE exakt så stavas den tünga tüska teatern som arrangerar årets FIND-festival (1-11 mars i Berlin). FIND står förstås för Festival of International New Drama och till programpunkten Hotel Bogota så har fem europeiska författare inbjudits att skriva varsin kortpjäs som ska utspela sig på ja just precis Hotel Bogota som förstås ligger just precis i Berlin. Hotellet har en lång och komplexfylld historia, modefotografen Yva bodde här (tills hon dödades av nazisterna) och sen hängde supernazisten Hans Hinkel här (tills han undvek att stå till svars för sina brott).

Khemiri är en av författarna som har skrivit en kortpjäs för Hotel Bogota-projektet och den handlar om ånger, ljusblåa brev och hur man kan förklä sig med oregano. Premiär 3 mars, i Berlin.

Parallellt så fortsätter Apatiska för Nybörjare sin Sverigeturné i Riksteaterns regi och 6 mars spelar den i Hallunda och samtidigt spelas Vi som är hundra i en helt magiskt fin version i Oslo (på Det Norska Teatret) och här finns förresten en film proddad av Skolverket där Khemiri hyllar sin eminenta lågstadielärare Agneta och här finns (jinxande?) bevis för att amerikanska Montecore (som hittills har sålt i ca tolv exemplar) har nominerats till LA Times pris för bästa översatta bok 2011!

28 mars är Khemiri med i SVT:s Babel och pratar översättning och pjässkrivande och kanske avslöjar han att det KAN vara så att det är en ny (liten) bok på väg ut i höst. Vi håller tummarna. Och den sista mars försvinner Khemiri till en bokmässa i Abu Dhabi. Det finns tydligen två stycken bokmässor i Abu Dhabi. Det här är den näst mest prestigefulla.

Komihåglista för april 2012: Hemkomst, workshopbubbla, skolbesök, Uppsala, Västerviks bibbla, skriva klart boken, skriva klart pjäsen, börja på den där andra grejen och lyssna på Kendrick igen och igen och påminna sig om att målet inte är målet.

Ryktet säger att Khemiri befinner sig i Minnesota för att vara Artist in Residence på Gustavus Adolphus College. Han ska plita, träffa skrivelever, göra läsningar och leverera att key note vid Mayday! Peace Conference.

Efter traditionsenliga skolbesök i Södertälje och teatersnack i Gävle så har maj blivit juni och vår blivit sommar och skrivtid blivit mer skrivtid och vi parallelläser Téa Obreht och Mark Twain och klipper våra vita jeans korta och drar på oss randiga strumpor och klipper lugg och står i motljus med händerna i våra kramptajta midjor och så harklar vi oss och tar sats ända från tårna och sjunger så högt vi bara kan (allihopa – kom igen nu – på tre – ett två…)

Du gamla, du fria (the alternative take)

Du gamla, Du fria, Du skyhöga Land

Du tysta, Du glädjerika skröna!

Jag hälsar Dig, bästaste skapare av schlagerband.

Din sol, Din himmel, (jag svär) din avund gröna.

Du tronar på minnen från astünga dar,

då ärat Ditt Abba flög över Jooooorden.

Jag vet att Du är fett nojig för att aldrig bli vad du var

Men ingen fara för Loreen är här för att reppa Noooorden.

Och nästa generation kommer inte bli som den här bakåtsträvande framtidsfruktande Hooooorden.

Eftersom allt handlar om kontraster så förvandlas förra månaden till den lyckligaste på länge med tidig (oförtjänt) semester, paus från hemstaden, basketspelning i solnedgångar och springa-på-kullar-lekar i trollskogar och för första gången på tio år bo i lillstugan som morfar enligt familjesägnen byggde helt själv (jo det är sant, han cyklade fram och tillbaka till brädgården, han bar plankorna på axeln, han mätte vinklarna med ögonmått, han spikade i spikarna med leksakshammare, han slipade plankorna med kottar, han reste väggarna i orkanvind, han varken sov eller åt på hela sommaren).

Detta var alltså juni. Månaden när allt var lyckligt och det fortfarande fanns möjlighet att glädjas åt saker som solnedgångsbasket, trollskogar och dragiga lillstugor.

Sen tog juni slut och en mobil ringde en tidig söndagsmorgon och en nedpitchad väns röst berättade vad som hade hänt: E finns inte längre. E har lämnat oss. Det hände igår eftermiddag. Hon tog med sig sin skrovliga sandpappersröst och sina ultrasnabba handrörelser och det där smittsamma heshesa skrattet. Hon lämnade kvar sitt galaktiska hjärta, sina sprudlande idéer, sin tro på att den här världen faktiskt går att förändra. Hon lever vidare i våra minnen. Våra tankar går till hennes familj. Vi är ofantligt många som sörjer.