Våren 2013
Hej 2013 hej januari hej en snart kommande pjäspremiär av Jag ringer mina bröder. Farnaz Arbabi regisserar skådespelarna Angelica Radvolt, Kardo Razzazi, Gloria Tapia och Pablo Leiva Wenger med urpremiär på Malmö Stadsteater (18 januari) och sedan Riksteaterturné över landet (under våren) och sedan gästspel på Arcola Theatre i London (23-28 april).
Den överdramatiska dramatikern aka yours truly aka Khemiri aka JAG (att skriva om sig själv i tredje person känns mad 2012) kommer såklart vara på plats på premiären och kolla genrep och vara nervös och ha handsvett och hålla en föreläsning på Lindängens bibliotek dagen innan (17 januari) och prata teaterskrivande i Lund dagen efter (19 januari). Sedan skrivtid varvat med några biblioteksbesök (Kattiga Katrineholm 26/1, Najsa Nyköping 28/1, Sassiga Strängnäs 29/1 och Funky Flen 30/1). Och! På den nystartade Aspuddens bokhandel, 23 januari, kl 19, samtal med den eminenta Nathan Hamelberg på tema: ”alla livets stora ämnen i furiöst tempo; vansinne, metamorfoser, metaforer, megalomani, medelmåtta, hiphop, rasism, inre exil, förväxlingar, tristess och fäbless.”
Parallellt med detta fila på monologen för den franska teaterfestivalen och göra en annan grej som är så hemlig att jag måste försöka avleda uppmärksamheten genom att tipsa om den här helt magiskt sorgliga peppiga mörka roliga Nina Simone-dokumentären (trots den weirda slutscenen). Favvocitat: ”Who am I? Im a reincarnation of an Egyptian Queen”. Exakt så ska det stå på mina visitkort. Fred ut!
Exakt såhär stiligt blev det senaste numret av McSweenies där författaren Adam Thirlwell bad en massa författare (exakt 69 stycken) att utgå från en text på ett språk och översätta slash skriva om texten på ett annat språk. Jag fick en text av Kierkegaard som väl kanske var en trea på en tiogradig skala av inspirerande text. Men strunt i det – min text blev något annat, förhoppningsvis hälften så gubbig och dubbelt så icketrist som originalet. Allt resulterade i en sorts ogenomtränglig viskleks-eko-kammare där massa språk samsas och internationella okändingar (jag) blandas med litterära tungviktare (Coetzee – Z Smith – Hemon – Eggers).
Premiären av Jag ringer mina bröder gick ju toppen och nu är alla Malmöföreställningarna utsålda men för de som inte har biljett kan den fortfarande fångas på Riksteaterns turné i vår. Eller i en framtida Stockholmsversion på Stadsteatern (även här i regi av geniala Farnaz Arbabi).
Och på tal om Stockholms Stadsteater, ingen har väl missat att Sara Giese (som rockade urpremiären av Fem gånger Gud) snart har premiär på den manipulationsmaskiniska pjäsen Apatiska för Nybörjare? 16 februari, tvi tvi tvi (teatrisk tysk lyckönskning). Ögon på ögon på ögon och ändå ingen som ser något. Och till slut blir allt ekonomi.
Om det här är skrivbubblan och det här är världen så har jag nu de kommande veckorna lovat bort mig själv till världen. Eller kanske inte världen lika mycket som tv-världen. Litteraturprogrammet Babel på SVT skickar ut mig på praktikplatser och jag tillbringar en dag i en språklig miljö och försöker skriva en text. Första arbetsdagen: lokaltidningsjournalist på Strängnäs Tidning. Det började med en plan på att skriva en världsförändrande text om Syrien. Och slutade med att jag skrev en text med rubriken: ”Majas vissla på vift”. Ja – artikeln handlade om en ångbåt (Maja) som tappat sin vissla (tutanordning). Kolla på Babel på söndag om ni vill veta vart Syrien tog vägen. Inplanerade praktikplatser: Kyrka (för att skriva en andakt), Systembolaget (för att skriva en vin-beskrivnings-etikett), Reklambyrå (för att skriva copytext). Om allt går vägen så kommer jag ha besökt tolv platser och skrivit tolv texter när säsongen är slut. Eller så går jag Dave Chappelle efter avsnitt sex och försvinner spårlöst (trots REVA-kontroller) och dyker upp i Sydafrika. Nu ska jag köpa 12 olikfärgade halsdukar som jag kan ha på mig samtidigt inomhus för att maskera mig som en reklamare.
13 mars författar-intervju-serien På Djupet på Kulturhuset i Stockholm. 90 minuters samtal (och kanske lite högläsning) med Karin Olsson, Expressen, kl 19-20:30, hörsalen, våning 3.
14 mars Littfest i Umeå med bl a Bodil Malmsten, Liv Strömquist, Ann Jäderlund och Sami Said. Och så Farnaz Arbabi och jag som håller ett snack på Costas kl 21-22 i samband med att Jag ringer mina bröder spelar på Sagateatern.
Apatiska för nybörjare har haft premiär i Stockholm och det gick ju svinbra – stort grattis till Sara Giese och den fantastiska ensemblen!
Vad är en vän? Det är april 2013 och det öppna brevet till Beatrice Ask har delats overkligt många gånger (TACK!). Det här var mitt sätt att ta stafettpinnen och springa en liten distans, samma stafettpinne som burits fram av så många antirasistiska röster tidigare (TACK t ex Gellert, Alexandra, Oivvio, Joanna, Mona, Nathan, Lawen, Devrim, Johannes, Nabila, Rakel etc).
Öppna brevet blev en hashtag på Twitter (#bästabeatrice) där folk delade med sig av sina berättelser om förtryck och detta blev en internationell nyhet – Al Jazeera skrev om diskriminering och Reva, Ask hävdade att hon minsann hade erfarenhet av utanförskap eftersom hon bodde i en svart familj i USA som utbytesstudent, Billström pratade om osnälla ickeblåögda flyktinggömmare och med en perfekt slumpmässig tajming kom Babel-avsnittet där jag testade att praoa som Moderat, som kan ses här. Spoiler alert: Det gick sådär. Men det kändes som om vi var på väg någonstans.
Sen svarade Jasenko Selimović med sitt öppna brev i DN och klokare människor än jag har redan skrivit om det (tex i Sydsvenskan och Aftonbladet). Många är överens om att det är minst sagt märkligt att en politiker som är ansvarig för dessa frågor ägnar så många rader åt logiska luckor och felciteringar, men så få rader åt det som mitt ursprungliga brev faktiskt handlar om: Rasprofilering och Reva. Som enligt Selimović står honom ”upp i halsen” (utan att förklara varför eller på vilket sätt). Och inte blir det tydligare, men kanske sorgligare när man läser Lawen Mohtadis intressanta intervju med honom i Expressen.
Bara en fotnot som är svår för andra att känna till: Jasenko Selimović hävdar i både text och intervjuer (DN 28/3 -13) att vi är vänner. Jag har ingen aning om varifrån han har fått detta. Kanske var det den där gången när vi föreläste på samma folkhögskola? Då hälsade vi väl på varandra? Ett handslag. Ett hurärläget. Och sen hejdå. Blev vi vänner då? Nej det måste vara något annat. I texten beskriver han ju hur vi varje år firar mångkulturell nationaldag ihop hemma hos ”Ozan och Cissi”. Och det låter ju mysigt. Enda problemet är att jag aldrig har firat nationaldag hos dem. Jag har inte Selimovićs telefonnummer, jag vet inte om han är gift, har barn, var han bor, om han har några syskon, vad hans (eventuella) husdjur heter. Däremot vet jag att vi har olika politiska ståndpunkter och att han har väldigt lätt för att skaffa sig nya vänner. Inte bara min vänskap, utan även andra vänner, människor som i samma veva som hans text publicerades anade att den politiska makten stod på deras sida och fick ny inspiration till att skriva mails som hävdade att allt som liknar ojämlikhet bara handlar om perspektiv, brist på tacksamhet och offermentalitet. Precis som för romerna, afrikanerna, bögarna, samerna, judarna, kvinnorna? Varför påstår Selimović att vi är vänner?
Bästa-Beatrice-brevet fortsätter sin resa över världen. New York Times och International Herald Tribune publicerade nyligen en omskriven och kortad version av brevet – remixad för utländska läsare. Den har även publicerats i fulltextversion på engelska av Asymptote Journal. Och här finns den på finska, och här på tyska, och Corriere della Sera publicerade den på italienska. Och snart kommer den på franska via Courrier International.
Och på tal om fransoser: I Grenoble hålls festivalen Regards Croisés 13-18 maj. Sex samtida pjäsförfattare är i fokus och tisdag 14 maj är det min dag med högläsning av Jag ringer mina bröder plus öppet samtal och skolbesök.
Jag ringer mina bröder gästspelade på Arcola Theater i London och åker nu runt i Sverige och återvänder sedan tillbaka till kontinenten 10-11 maj för en teaterfestival på Theatre Bellevue i Amsterdam. 24-26 maj har pjäsen valts ut till Scenkonstbiennalen i Jönköping. Därefter återvänder pjäsen och dess fyra reströtta skådisar för några sista speldatum på Malmö Stadsteater. Alltmedan jag gör några traditionsenliga skolbesök (Farsta gymnasium och S:ta Ragnhild i Södertälje) och preppar workshopen för papperslösa som snart drar igång i samarbete med Artikel 14 and Ingen människa är illegal.
Innan vi går på skrivfylld sommarledighet: 8 juni är det samtal på Litteraturhuset i Oslo med Timbuktu och Damn. Antagligen kommer vi att prata om Bästa Beatrice och Budskapet. Det finns ju de som säger att eldarna har slocknat, att allt är över bara för att bilvraken har bogserats bort och fönsterrutorna bytts ut. Men de har fel för askan leker kameleont på asfalten och alla ord som ni skrev om behovet av polisiära hårdhandskar och minskade resurser och respekt för SVENSK (i versaler) lagstiftning finns kvar, de raderas inte, vi minns dem precis som vi minns tidningarna som beskrev nazistgänget som ett ”medborgargarde” och politikerna som ville att ALLA (i versaler) skulle ta avstånd från våldet. Men det fanns även andra ord, organisationer som beskrev en annan verklighet än den bekväma, som påminde om att våld är något mer än bara eld mot egendom eller gatstenar mot brandbilar. Våld är även pengar mot kroppar, polisvrål mot demonstranter, batonger mot medborgare, kulor mot knivbärare, överflöd mot resurslöshet. För en viss sorts våld pågår ständigt och det är ett våld som är betydligt svårare att fånga i bilder, rubriker och löpsedlar. Kanske kan det fångas i en annan form. Dagerman kunde. Nu blir det paus från hemsidan, vi ses på andra sidan.
