Jag ringer mina bröder

Ett brott har begåtts. En stad har förlamats av rädsla. Huvudpersonen i Khemiris nya pjäs irrar runt i ett landskap fyllt av paranoia och försöker agera normalt. Men vad är ett normalt beteende? Vem är en potentiell gärningsman? Och vad händer när de misstänksamma blickarna riktas mot den egna personen?

Jag ringer mina bröder är en rolig och rasande uppgörelse med våra fördomar gentemot andra och varandra. Inget är vad det ser ut att vara. Ett vardagligt uppdrag slutar i polisjakt. En vänlig vinkning förvandlas till ett dödshot. Ett telefonsamtal blir ett meddelande från Andra sidan. Jag blir du, som blir vi.

Recensioner  

Sverige

”Regissören Farnaz Arbabi har en ensemble av guld och själv har hon ett trollspö, för här lyser och glittrar det av liv, humor, hopp och förtvivlan. Sällan har jag sett en ensemble med en sån självklar och smittande scenauktoritet och jag tänker att så här känns ett generationsskifte – när en generations erfarenheter bryter fram och beskriver världen så att världen själv förändras.” /Maria Edström, SR Kulturnytt

”Nu har regissören Farnaz Arbabi tagit över Khemiris stafettpinne och med eftertryck låtit hans ord få liv på scen i en föreställning som definitivt slår knock-out på publiken. /…/ På scen är Amor fortfarande centralfiguren och Kardo Razzizi följer lyhört hela hans känsloregister. Samtidigt får också romanens övriga röster en tydligare plats, inte minst i Pablo Leiva Wengers suveräna gestaltning av den kärleksfullt välmenande vännen Shavi. /Gunilla Wedding, Skånska Dagbladet

”Alltihop gestaltas i en fantastisk teater av blixtsnabba replikskiften som sitter som en smäck. Farnaz Arbabis regi är rörlig och livfull, och passar Khemiris sätt att låta språket flyta över brännpunkter och bråddjup perfekt” /Malin Krutmeijer, Aftonbladet

”Det är en berättelse om hur utanförskap, rädsla och skuld konstrueras och upprätthålls. I en av de mest talande scenerna blir Amor instruerad av rösterna i sitt huvud hur han ska gå för att verka så normal som möjligt. Det som från början är en helt vanlig gångstil förvanskas av Amors påtvingade självmedvetenhet till en absurd silly walk à la Monty Python, lika uppseendeväckande som den måste vara obekväm. Det mest obehagliga är dock inte paranoian, det är den rent fysiska uppgivenheten, skickligt gestaltad av Kardo Razzazi.” /Amanda Svensson, Expressen

”Farnaz Arbabis iscensättning drar mer mot feel good än feel bad, genom att hela tiden balansera bilden av ”Rasse-Sverige” med tanken att Arbabi och bröderna går och bär på en god portion oberättigad paranoia. /…/ Det är svårt att ha invändningar mot en iscensättning som vill förståelse och försoning.” /Rikard Loman, Dagens Nyheter

”Jag ringer mina bröder är en samtidsmardröm. Om faran av att förminska individer till grupper och om en skräck för att demokratin är för svag inför allt det hat som människor tyr sig till när krisen slår till, när motsättningar och klyftor ökar. Det är en kort pjäs på 70 minuter men den är laddad med mening och en närmast ordlös desperation. Ett förtvivlat SOS-samtal.” /Lars Ring, Svenska Dagbladet

”Det står genast klart att den här blott drygt timme långa föreställningen är ett intensivt och dynamiskt stycke dramatik, liksom att Khemiri rutinerat undviker ängsligt tillrättalagda slutledningar och alltför enkla motiv kring det känsliga sprängstoffet (om uttrycket tillåts).” /Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet

”Huvudpersonen, kallad Amor, drabbas av paranoja efter dådet eftersom han med sitt mellanösternutseende kan förmodas tillhöra skaran av vanliga misstänkta. Rädslan kommer till uttryck i blixtsnabba inskjutna situationer, där författaren med överdriftens hjälp vill visa hur ömsesidig misstänksamhet, fördomar och segregering kan skapa en terrorist enbart genom projektioner.” /Björn Gunnarsson, Helsingborgs Dagblad

”Redan krönikan vann på detta, att läsas högt av författaren själv och när romanen nu blir pjäs i Farnaz Arbabis regi kommer den till liv i mina öron. På detta har texten väntat och samtidigt sker något i överföringen från papperet till scenen. Det drömspelsartade tilltalet, där röster slåss om uppmärksamheten i Amors plågade huvud blir mer konkret med verkliga människor i rummet.” /Boel Gerell, Sydsvenskan

Denmark

***** ”Powerful and well written. Dynamic and amusing, with great sensitivity”/Anmelderiet

”There is as always a bite to the creative, original, unpredictable and sharp-witted Jonas Hassen Khemiri, the answer of Swedish literature to Zlatan Ibrahimovic” /Weekendavisen

UK

”That’s what makes Khemiri’s play so vital a watch – it’s ardent in its empathy and acute in its accusations. In fact, it lets an audience damn themselves. We never find out anything about the bomber. /—/ Khemiri invites us to sketch out a terrorist in our mind’s eye. Who exactly do you picture? Exactly.” /What’s on Stage

“The writer’s style is cryptic, yet still sharp and spiked with playful humour. When he charts a path along which isolation can turn into alienation, his play assumes its most urgent relevance. We know that terrorism is a modern nightmare that has many dimensions, but this thought-provoking production shines a different light on it.” /The Reviewshub

Germany

“A maelstrom that you can’t pull away from.” /Rhein Main Presse

“Remarkably intense. Khemiri’s text is a puzzle of a haunted soul that gradually becomes whole. It’s hardly possible to show more hauntingly how every act of terror awakens doubts and fears – but also repressed aggression.” /Neue Westfälische

“An impressive plea against prejudice.” /Die Glocke at Badisches Staatstheater Karlsruhe

”I Call My Brothers is a text allowing actors to shine… a strong, very well performed piece.” /Andreas Jüttner in the Badische Neue Nachrichten

Norway

***** (of 6)
 ”This is thought-provoking, beautiful and wise”. /Nordlys
***** (of 6)
 ”I Call My Brothers may be the most important theatre experience of this year.”

Turkey

“It’s a must-see. Enjoy the show” /Bakirkoy Municipality Theatre

Regi: Farnaz Arbabi

Manus: Jonas Hassen Khemiri

Medverkande: Angelica Radvolt, Kardo Razzazi, Gloria Tapia och Pablo Leiva Wenger
Scenografi och kostym: York Landgraf
Ljusdesign: Carina Persson
Kompositör och ljuddesign: Anna Sóley Tryggvadóttir
Mask: Agneta von Gegerfelt

Pjäsen tar avstamp i krönikan ”Jag ringer mina bröder” som Jonas Hassen Khemiri skrev i december 2010, en vecka efter bombattentatet i Stockholm. Under hösten 2012 utkom Khemiri med boken med samma namn på Albert Bonniers Förlag. Föreställningen hade urpremiär på Malmö Stadsteater, därefter åkte den på Sverigeturné med Riksteatern. 23-28 april 2013 gästspelade den på Arcola Theatre och 2015 sattes den upp på Gate Theatre i London. Den har även spelats i bland annat Tyskland (flera uppsättningar), Danmark, Norge, USA, Frankrike, Schweiz, Spanien och Australien.