Play-debatten

Efter att Ruben Östlunds film Play hyllats på alla håll och kanter för sin autenticitet och sanningssägarambition (tex DN, Expressen, Metro, Svd) inledde Khemiri det som kom att kallas för Play-debatten genom att skriva en (om vi ska vara vara ärliga en ganska sådär) text som ifrågasatte både hur filmen hade mottagits och den endimensionella bilden av rånarna. Den 47-punktade tårmotiveringstexten publicerades i DN Kultur (18/11 2011) och spred sig vidare när filmvetaren och vithetsforskaren Hynek Pallas svarade i DN att filmen inte är oproblematisk men att ”vi bör vara tacksamma när någon påminner om tillståndet i vårt samhälle” (vår ondsinta kursivering). Aftonbladets Åsa Linderborg anklagade Ruben Östlund för rasism och ansvarslöshet och förebrådde Khemiri för otydlighet (samtidigt som hon beskrev människor som ”färgade” (som var EXAKT det ord som Khemiri ifrågasatte i sin första artikel (om man läste den))). Jonas Holmberg svarade i Expressen att Play är en smärtsam fallstudie i rasismens praktik och att filmen bara fläckvis sätter skeendet i ett samhällssammanhang gör den ”bättre som film” men sämre som ”antirasistisk pekbok” (men vem har efterfrågat en mer pedagogisk film? Vi vill ju ha mer komplexitet! Fler lager! Och färre filmer som reducerar förövare till endimensionella svarta manipulationsmaskiner! (och ps: det finns en hel del människor därute som verkligen tycks vara i behov av den där antirasistiska pekboken)).

Sen var det lugnt i några dagar. Tills Ruben Östlund själv svarade i DN med en text som hävdade att rasism är en fråga om ”obalans” och att “vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den”. Den stora returfrågan blir givetvis: Vilka då ”vi”? Vi som inte har någon egen erfarenhet av rasism? Vi som förklarar andras upprördhet med en ovilja att förstå? Tänk om det finns en massa människor som inte ingår i detta ”vi” och vars varje sekund innebär en konfrontation med denna orättvisa? Linderborg svarade Östlund med ny text i Aftonbladet och diskussionen spred sig vidare till Nyhetsbyrån i SVT och Studio Ett i P1(lyssna på Barakat B. Ghebrehawariats intressanta åsikter) och sen svarade America Vera-Zavala i Aftonbladet med ett väldigt roligt inlägg (ironiskt?) där hon hävdar att Khemiri inte argumenterade för sin anklagelse om att filmen är rasistisk (47 punkter!?). Men så plötsligt började det dyka upp fler röster. America svarades av Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson i Aftonbladet och i FLM skrev Josefine Adolfsson 12 fina anledningar till att debatten får henne att skratta (tex: Att regissören blir förvånad över att en 2 meter lång svart man faktiskt kan vara norsk). Och ALLA borde läsa Mona Masris starka text i Sydsvenskan och Stefan Jonssons vassa analys av filmen i DN Kultur. Ulrika Stahre och Ann Heberlein svarade med fina texter som fokuserade på barnens utsatthet och Lena Andersson hävdade att filmen provocerar eftersom den visar att de utsatta också är kapabla till förtryck och Lawen Mohtadi avslutade (?) debatten med en fanfar till text som ifrågasatte vad det egentligen är som är bra med filmen. Parallellt dök debatten upp på rassesajter och filmen fick stöd av hundratals anonyma kommentarskrivare som visserligen inte hade sett filmen men ändå visste att den berättade den sanna sanningen och snart fylldes Khemiris inbox med insiktsfulla och nyanserade reflektioner om ”halvapor” och ”kulturberikare” och att allt borde lösas med vapen och raskrig.

Sedan blev det 2012 och debatten var slut. Trodde vi. Tills Dilsa Demirbag Sten upp med en krönika som dissade Khemiri  genom att beskriva honom som DN Kulturs alldeles egen ”husgråterska som har inofficiellt världsrekord i antalet insparkade dörrar”. Dilsas text publicerades i DN och det är så synd att den inte finns på nätet för vi älskade hennes inlägg, stor humor från första raden till sista och i kommentatörsfältet till den skulle man kunna fråga:

Varför är Khemiri en ”husgråterska” och inte en ”husgråtare”? Är gråt och emotioner kvinnligt? Och förresten: Husgråterska som i husgud? Eller husgråterska som i housenegro=slaven som bodde i huset och smörade för slavägaren? Och en sista sak: Varför hävda att Khemiri sparkar in öppna dörrar när alla hade sannings-hyllat Play och Khemiri var först (men långt ifrån sist) med att ifrågasätta den endimensionella bilden av rånarna?

Fast helt ärligt… Nu när vi tänker efter lite så inser vi att Dilsa har en poäng. Khemiri ÄR världsmästare på att sparka in öppna dörrar. Problemet är att hans benmuskler är för svaga och dörrarna är såna där svängdörrar som de har på saloner i västernfilmer. Just när man tror att de står öppna så stängs de, just när man tror att folk har kommit överens om att feminism, anti-rasism, queeriskhet och icke-fascism är bra saker så börjar folk glömma och rösta tvärtom och det är därför som vi måste fortsätta sparka upp samma gamla dörrar, en gång, två gånger, tre, ända tills dörrarna lossnar från sina gångjärn och flyger susande mot röda solnedgångar.